Sakerna vi omger oss med har fått sin form genom en kombination av orsaker. I de förindustriella samhällena handlade formgivning kanske mer än idag om att fungera väl i ett vardagligt praktiskt bruk. Precis som idag handlade formgivning under denna tid även om att kunna ladda föremålen med symboler till stöd för makt, status eller religion.
Livsstilar och designbegreppet
När postmodernismen sedan slog igenom förändrades designbegreppet. Synen på vad formgivningen var och handlade om, förändrades radikalt i och med att de modernistiska strävandena mot absoluta lösningar. Universell implementering ifrågasattes både politiskt och socialt. Ett mer individbaserat synsätt växte fram där identitet och livsstil var betydelsefull. Individen hade möjlighet att påverka själv genom att konsumera varor och tjänster. I och med detta blir därför allt ifrån kläder till politisk hemvist beståndsdelar där självförverkligandet var det slutgiltiga målet. Därför växte också kraven på att varor och tjänster skulle framstå som skräddarsydda för individen, allt för att utveckla en personlig identitet och särskilja sig som någon annan än en i mängden.
Det är vid denna tid, det vill säga någon gång under 1990-talet, som begreppet design fick ordentligt fotfäste som en universallösning för allt, exempelvis arbetslöshet, industrisamhällets nedläggning, miljöproblem, gatuvåld eller personliga tillkortakommanden. Nya utbildningar, institut och program startas och på TV blir det vanligt med ”gör-om-program” där det ofta handlar om att om-designa sådant som framstår som misslyckat exempelvis hus, personer, menyer och allt vad det nu kan för att förändra dessas otillfredsställande tillvaro.
Design blev ett begrepp som kan betyda lite av varje men framförallt blev det ett adjektiv som beskriver ett utseende. Det är därför det även blir möjligt att börja tala om möbler eller hotell som till exempel designstolar eller ett designhotell, precis som om det fanns sådana som vore icke-designade. Design framstår alltså mest som ett lätt igenkännbart yttre vilket i praktiken faktiskt också gav ett slags designat utseende, kanske är loungetrenden med muzak- och lobbymöbler kring millenniumskiftet det mest uppenbara exemplet på denna typ av estetik.
Samtidigt förändras det politiska klimatet mot ett mer marknadsliberalt håll och företagandet börjar framställas som förebild för organisation och drift även av sådant som opererar på helt andra typer av marknader. Inom till exempel undervisning märks detta genom att det blir möjligt att betrakta eleverna som kunder och att forskningen blir allt mer baserad på efterfrågan. Utifrån denna logik knyter därför vissa högskolor nära samarbeten med näringslivet med följden att det som tidigare kallades internutbildning allt mer kommit att skötas av det offentliga. Framgångsrik kunskapsproduktion handlar i sådana fall om att erbjuda utbildning i tekniska färdigheter för jobb på företag där studenterna redan under studietiden börjar utföra arbetsuppgifter. Teori och kunskap om formgivning utifrån ett kulturellt perspektiv har på så sätt kommit att åsidosättas när designutbildning reduceras till en arbetsmarknadsskola för ingenjörer med inslag av färg och formlära.
Politiken i att sätta etikett och bestämma värde
Makten att definiera vad design är för något kräver inte bara en röst utan också att man lyckas få sin definition att vinna gehör. Från och med slutet av 1990-talet och framåt har verksamheter som tidigare skulle ha beskrivits som tekniskt eller naturvetenskapligt förankrade, börjat att etiketteras som design. Orsakerna till detta finns troligtvis att finna i förhoppningar om att kunna uppdatera områden till något som verkar vara mer i tiden och hemmahörande i en ekonomi baserad på kreativitet och kultur samtidigt som förankringen i välbekanta områden med hårda fakta och mätbara värden kan behållas. Men att ändra en beskrivning på verksamheter förändrar inte automatiskt vad de är för något, lokalvårdaren utför fortfarande ett städjobb, brukaren är fortfarande handikappad även efter namnreformen och teknikern är i många fall fortfarande tekniker även om han eller hon som sagt kallas designer. Under denna tid hör man även allt oftare att humanvetenskaperna befinner sig i en kris med förlorad status och förlorat gehör vilket på många sätt också verkar tyda på att de förändrade uppfattningarna av vad sådana ämnen, till exempel design, är bra för sker på begreppens egen bekostnad. Det finns med andra ord en djup ironi i att när samhället allt mer går över i ett postindustriellt skede som ibland också kallas kunskapssamhället så är det områden med mest relevans i den industriella eran som fortfarande ser ut att vara de som allmänt verkar kunna erbjuda tillförlit ekonomiskt, politiskt och utbildningsmässigt.
Att betrakta intellektuell verksamhet som ekonomiskt onyttig är ur detta perspektiv förståelig som en slags reaktionär hållning. Produktionen av kullager, skiftnycklar och annan hårdvara behövde förr bara tekniska lösningar men idag behöver de design. Frågan är bara hur man ska lyckas skapa framgångsrik design när man inte vill kännas vid design som ett kommunikativt medel och därför heller inte kan diskutera vad den kommunicerar? Metoden för att kringgå denna problematik är helt enkelt att låta någon annan göra det jobbet, något som i praktiken betyder vänta och se vad som funkar för att sedan kopiera det. De företag inom t ex mode och möbler som vuxit sig riktigt stora har ofta satsat på säkra kort genom att kopiera förra säsongens bästsäljare. Detta är den mest beprövade strategin om man ska lyckas komma upp i stora volymer.
Relationer mellan spets och bredd
Under 1980-talet lanserade den dåvarande amerikanska presidenten Ronald Reagan nedsippringsteorin som förklaring på vad rejäla skattesänkningar för de rikaste skulle kunna åstadkomma för de på botten av samhällspyramiden. Teorin byggde på att man genom direkta satsningar på en spjutspets skulle kunna åstadkomma förändringar till det bättre på djupet och bredden. Vilket med andra ord betydde att om man bara såg till att de rikaste fick mer så skulle detta överflöd genom en ökande konsumtion sippra ned genom de sociala lagren och komma det stora flertalet till gagn. Denna teori fungerade aldrig riktigt i realiteten när det gällde att omfördela ekonomiska medel, men som modell för produktion och distribution av kunskap är den desto mer gångbar.
Det skulle förmodligen anses som ganska radikalt att argumentera för att forskningssatsningar inom medicin inte behövde någon spjutspets utan tvärt om blev bättre för det större flertalet om man istället fördelade satsningarna även till de utan någon facklig kunskap. Det sägs visserligen att man bör sprida riskerna genom att inte satsa allt på ett kort men en sådan antihierarkisk strategi skulle nog skapa debatt om tveksamt bruk av skattemedel och även leda till oro inför brister vad gäller tillväxten av ett högkvalificerat kunnande. Likaså är det för de flesta självklart att bra lärare höjer nivån på utbildningen och därmed också den generella kunskapsnivån. Men, inom offentliga satsningar mot områden som till och med bara ytligt förknippas med kultur eller med intellektuell verksamhet verkar det däremot som om det nu blir vanligare med åtgärder som syftar till urvattning snarare än nedsippring. Ett av de kanske mest framträdande exemplet på detta under senare tid är Nordiska ministerrådets beslut att ta medel som tidigare varit vikta för professionella kulturutövare och omfördela dem till amatörer. En åtgärd som praktiskt taget hade varit omöjlig inom vilket annat område som helst men som i detta fall motiveras med att man vill åstadkomma en bättre folklig förankring och balans mellan det smala och breda kulturlivet.
Skillnaden mellan att vilja utveckla distributionen av en högkvalificerad kulturell produktion och ambitionen att istället omfördela medel till en amatörnivå ligger i betraktandet av nyttan med denna kulturella produktion. Sett som enbart underhållning finns det en logik i att se en mer avancerad kulturell produktion som misslyckad eftersom denna ibland, men inte alltid, kan framstå som smal, svårbegriplig och tråkig för den utan förkunskaper. Detta är ett slags pseudoekonomiskt nyttotänkande där man helt bortser ifrån att kulturell produktion har en utgångspunkt i språk och kommunikation och att den som sådan kan bli avancerad om den handlar om att utveckla dessa områden vidare. Dessutom har man blandat ihop olika marknader och gjort den felaktiga kalkylen att liten publik betyder dålig produkt när man istället borde ha frågat sig om produkten i fråga når rätt publik och vad den gör för verkan där.
Design som kommunikation, dekoration eller som teknisk problemlösning
Tillbaks till designområdet och frågan om vad själva begreppet ska innebära. Förbiseendet av design som ett språk och kommunikationsmedel med förankring inom humanvetenskapen är i vår tid, som är så starkt fokuserad på identitetsskapande och självförverkligande, som sagt något av en paradox. På något sätt är det som om ett mer postmodernt synsätt slagit igenom i människors vardag och livsstilar, men inte när det exempelvis kommer till utbildning och offentliga satsningar. Trots de senaste årens betoning av den kreativa sektorns betydelse verkar fortfarande en dominerande tanke vara att ju mer kulturellt förankrad en verksamhet är desto mindre ekonomiskt lönsam är den. Design som befinner sig i en sådan genre blir på så sätt reducerat till att vara en kul färgsättning, exotisk kryddning eller i värsta fall elitistisk och tråkigt diskursiv. De senaste årens utveckling med sammanslagningar av utbildningar verkar trots allt tyda på att en idé om värdet av en kulturell förankring börjat rota sig, men att dessa samtidigt måste ges en överordnad styrning för att inte förbli ekonomiskt infantila. Lösningen för att få dem att mogna och generera avkastning blir därför att koppla dessa kreativa områden tätare till teknik och ekonomi. Detta är några av de bidragande orsakerna till utvecklingen där design blir mer att likna vid ingenjörskonst eller ett utseende. Som tidigare förklarats kan detta fungera väl som en metod i att förvalta ett kapital av redan uppnådda insikter om design som kommunikationsmedel men desto sämre som en strategi för att leda utvecklingen av området. Det vill säga om man med leda menar att förstå och prova nya lösningar för vad designen kan betyda för människor förutom att vara en teknisk lösning på ett problem. Att sätta förhoppningen till tekniker och ekonomer som ledsagare för utvecklingen av designområdet är därför att likna vid en tro att det är tryckerier som skapar litteratur.
Denna text är framförallt skriven utifrån ett svenskt perspektiv men den har givetvis relevans även på annat håll, inte minst i de nordiska grannländerna. Eftersom det inte har varit en lika stor industriell produktion av designföremål i Norge är situationen något annorlunda och kanske till och med något bättre för verksamheter som är rotade inom det humanvetenskapliga fältet. Kanske är det också så att detta lättare historiska bagage av storskalig industriell produktion borde börja ses som en resurs som kan möjliggöra ett snabbare avsked till gamla sanningar för att istället skapa goda förutsättningar för det som komma ska.
Nei huffameg dete synes jeg er feil!!
SvarSlett